Det är en kamp, en kraftmätning. Det är ett barn med 5 veckor i bagaget! Ett tortyrredskap. Ett kärleksbarn.
Det konstanta skriket får mig att vilja slänga ut barnet genom fönstret.
Det lilla jollrandet fyller hjärta och själ av oändlig kärlek.
Sömnlösheten flyttar brutalt fram alla tårar närmare ytan, lägger dem på kanten och är inte sen med att knuffa till så att det rinner över.
Hopplöshet infinner sig när jag inte ser någon ende på det, inget sikte på flera timmars sömn i streck. DÄR!! Där kom den där knuffen som fick det att rinna över!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar